Reportage

Minoritet i sitt eget land

23 Feb, 11

Det ockuperade landet är stängt. Ytterst få har varit i Västsahara och rapporterat om vad som sker. Livet i flyktinglägren är väl känt - men hur är det inne i landet som landet Marocko ockuperar sedan trettio år?

.....

Kampen mot minorna - kriget som aldrig tar slut

2 Feb, 11

I mars i år var det 10 år sedan förbudet mot personminor trädde i kraft. Hittills har 156 länder skrivit under det så kallade Ottawafördraget, eller Konvention om förhindrande av användning, lagring, produktion och omplacering av personmi

Vatten - livets viktigaste ingrediens

2 Feb, 11

Har du någonsin funderat på hur mycket vatten vi gör av med i Sverige? Eller på hur vi skulle ha det om vi inte hade tillgång till den mängd vatten som vi använder idag? Utan att fundera särskilt länge kan man nog komma till sluts

Drömmar från ett flyktingläger

2 Feb, 11

Jadiga och hennes döttrar lever mitt i en bortglömd konflikt i Algeriets öken. Deras eget land, Västsahara, tvingades de lämna för 35 år sedan. I flyktinglägret Smara blandas frustration med längtan och hopp.

- Varje början har

Smaras andetag

2 Feb, 11

reportage av Klara Börjeson, reportagelinjen 2009-2010

På sommaren är det närmare 50 grader varmt. På vintern viner sandstormarna genom sandhusen. I

Fotboll ger mening i flyktingläger

2 Feb, 11

Västsahara är ett land ockuperat av Marocko sedan 1975. Stora delar av befolkningen är sedan dess förpassade till flyktingläger i Saharaöknen, Algeriet. I lägren, i skuggan av konflikten, finns också ett enormt fotbollsintresse, en

I kolonialismens väntrum. Klas Lundström

2 Feb, 11

Jag reste till Västsahara som korrespondent, som vem som helst, som en betraktare med öppna sinnen. En konflikt, en ockupation, kolonialism var vad jag mötte, alltsammans en sak nedskrivet på några papper. Naturligtvis en helt annan, obeskriv

Det glömda landet - Reportage från Assa

2 Feb, 11

Tio mil från Guelmime, mitt ute i Saharaöknen i sydöstra Marocko ligger en liten stad som heter Assa. Staden har bara runt 7000 invånare. Majoriteten av invånarna är inte marockaner, utan västsaharier. Assa har länge varit epicentr

2011-02-23 11:42

Minoritet i sitt eget land Featured

Written by Martin Wikström

Det ockuperade landet är stängt. Ytterst få har varit i Västsahara och rapporterat om vad som sker. Livet i flyktinglägren är väl känt - men hur är det inne i landet som landet Marocko ockuperar sedan trettio år?

Arbetaren har tagit sig in i Laayoune, Västsaharas huvudstad och sett kvinnor släpa på tunga skottkärror under militär bevakning medan marockanska fiskeföretag länsar naturresurser. Men inne i husen, och i bungalows på stranden, samlas också ett motstånd.

Text: Joakim Blom
Foto och layout: Martin Wikström


Kvinnor i huvudstaden Laayoune kommenderas ut på gatorna av den marockanska ockupationsmakten. Där får de dra tunga skottkärror fullastade med betong, ständigt granskade av en marockansk förman med armarna i kors. De tillåts inte ha sin malhfa på sig, den färgsprakande traditionella folkdräkten. I stället tvingas de bära en gul heltäckande dress med “National Promotion”, nationellt avancemang, tryckt i stora svarta bokstäver på ryggen.
Fenomenet är nytt i Västsahara – ett land där tungt gatuarbete traditionellt ses som vanärande för kvinnor – sedan februari i år. De västsahariska kvinnorna kan inte få hjälp av någon fackförening, eftersom alla västsahariska organisationer är strängt förbjudna på de ockuperade områdena. När fackföreningar för västsahariska arbetare startas slås de brutalt ned.
- Visst finns det marockanska fackföreningar som vi kan gå med i, men de har hittills inte varit till någon hjälp för de västsahariska arbetarna, säger Gaoudi, en Västsaharaaktivist som vi möter i Laayoune.

När Marocko invaderade Västsahara 1975 stängdes landet av från omvärlden. Ingen information om vad som hände skulle nå ut.
I dag har Marocko lyckats ”marockanisera” de två tredjedelar av Västsahara som hålls ockuperade. Där bor omkring 50 000 västsaharier – som en minoritet i sitt eget land, efter att Marockos förre Kung Hassan II fört in hundratusentals marockanska bosättare.
Drygt 200 000 västsaharier lever i flyktingläger i västra Algeriet, inte långt från gränsen till det ockuperade Västsahara. I den lilla del av Västsahara som är i gerillan Polisarios händer bor knappt några västsaharier alls, förutom några få nomader – annars finns där bara soldater som patrullerar gränsen till Marocko. Några få västsaharier lever också som nomader i Mauretanien och Mali.
Vi lyckas ta oss till Laayoune, huvudstaden i de stängda, ockuperade delarna av landet. Marocko har satsat stora pengar på infrastrukturen i staden. De centrala delarna ser ut som en stad av modernt snitt; de rödrosa husen och vägarna är klanderfria, trafiken flyter på utan problem. De röda marockanska flaggorna vajar i vårvinden, samtidigt som de vita bilarna från Minurso, FN:s mission i Västsahara, trafikerar gatorna tillsammans med marockanska militärfordon och taxibilar. Alltsammans inramat av grönskande träd och buskar.

El Aaiun. Foto: Martin WikströmNär solen står som högst över Laayoune står staden nästan stilla, inte många rör sig på gatorna. Men när den sjunker bakom husen letar sig invånarna ut igen och myllret fyller handelskvarteren till bredden. I små butiker hänger stora köttstycken till försäljning intill kopierade märkeskläder och uppradade skohyllor.
Alla officiella utlandsgäster i Laayoune får se stadskärnans prydligt ordnade infrastruktur. Men de nekas bestämt om de skulle vilja lämna de centrala delarna. Här, i stadens östra delar, finns Laayounes nedslitna, smutsiga och illaluktande sida, med soppåsar och tomburkar huller om buller och skriande sanitära problem. Här bor mestadels västsaharier i vindpinade och vingliga små lerhus och skjul, ofta utan tillgång till elektricitet eller social service. De lever som om de vore flyktingar i sitt eget land, med plastremsor som enda tak över huvudet.
Inte långt härifrån har FN:s flyktingorgan UNHCR sitt högkvarter. Men det syns knappt.
– Marocko har förbjudit UNHCR att hissa sin flagga här, säger en Västsaharaaktivist vi pratar med. Han menar att FN:s arbete i Västsahara över huvud taget är att ifrågasätta. Framför allt gäller det Minurso, vars uppgift är att genomföra en folkomröstning om Västsaharas eventuella självständighet och att se till att 1991 års vapenvila mellan Marocko och Polisario består.
– I Minurso finns bara bovar och banditer. De har bokat hotellrum vid Laayounes strand där de våldtagit västsahariska kvinnor. Om de ser att västsaharier trakasseras av den marockanska militären på Laayounes gator tittar de bara åt ett annat håll – allt politiskt arbete de tar sig för kontrolleras av centrala marockanska organ, säger han uppgivet.

Inte långt från UNHCR:s högkvarter bor Sidi Mohamed Daddach. Han har utnämnts till samvetsfånge av Amnesty och är en av de mest kända förgrundsfigurerna i Polisario. Att stiga in i hans hus är som att äntra en västsaharisk frizon. Inredningen är traditionell: rödmönstrade mattor över golvet, vackert mönstrade madrasser intill den kala vita stenväggen.
I hallen hänger ett stort inramat diplom. Det fick Daddach när han var i Norge år 2002 och mottog Raftopriset för sin kamp för västsahariernas mänskliga rättigheter. Då fick han, på nåder, sitt pass tillbaka för att ta emot priset. I dag har Marocko än en gång konfiskerat hans pass.
Daddach är, liksom andra västsaharier på ockuperat område, fast i den tredje längsta ockupationen och konflikten i FN:s historia. Bredvid diplomet hänger en bild på hans familj som bor i flyktingläger i Algeriet; det är inget ovanligt att västsahariska familjer är splittrade mellan ockuperat område och lägren. Daddach är en gråsprängd man, späd och lågmäld. Han ger intryck av att vara sliten.
- Jag var med och startade vår gerillarörelse Polisario 1974. 20 februari 1976 arresterades jag i ett berömt slag, vid Amgala i östra Västsahara. Vid arresteringen blev jag skjuten i benet. Jag blev så skadad att jag fördes till militärsjukhus i Laayoune, men där fanns ingen medicinsk hjälp – bara en ständig stank.
Efter tiden på sjukhuset fördes Daddach och andra arresterade till en militärbas i Marrakech, där de hölls i två år. Ibland fick de vara ute i solen – bakbundna – en halvtimme per dag, ibland inte. De hade samma kläder på sig i två år.
Den sjunde april 1980 dömdes Daddach till döden genom hängning i en marockansk militärdomstol. Skälet: han var med i Polisario.

Sidi Mohamed Daddach. Foto: Martin WikströmI fjorton år satt han i en dödscell och väntade på sin avrättning.
- Särskilt vedervärdigt kändes det tidiga mornar mellan tre och sex, den vanliga tiden för avrättning av västsaharier. Men efter fjorton års väntan fick jag mitt dödsstraff omvandlat till livstids fängelse, och då fick jag också ta emot besök.
1996 besöktes han av Röda korset, och två år senare av Amnesty internationals sekreterare. Under tiden förbättrades Daddachs situation.
År 2001 inleddes en internationell kampanj för ett frisläppande av honom och andra västsahariska fångar, som samtidigt inledde hungerstrejker. Protesterna bar frukt. Den 7 november 2001 släpptes Daddach.
- Men både de fysiska och psykiska sviterna från 25 år i marockanska fängelser sätter oförglömliga spår. Och fortfarande är jag fångad på ockuperat område, eftersom jag inte får tillbaka mitt pass. Varje gång jag försöker resa någonstans på de ockuperade delarna trakasseras jag av Marockos olika polisstyrkor, säger Daddach.

En dryg mil sydväst från Daddachs hem ligger Laayounes stora hamn. Det är ett vidsträckt komplex med fabriker som paketerar fisk, mestadels sardiner, och lastbilar som kör sardinburkarna till semesterorten Agadir. Därifrån flygs de vidare ut i Europa och Asien. Pengarna hamnar i Marockos plånbok.
Vi åker genom hamnen tillsammans Västsaharaaktivisten Hamed Hamad. Han nästan spottar ut orden när han ser arbetet som pågår.
- Kolla på det här! Se bara! Hur länge ska plundringen och profiteringen på Västsaharas naturresurser få fortgå?
Utanför bilen lastar de marockanska fiskarna över stora nät fisk på en lastbil, övervakade av marockansk militär. Längre ut till havs finns ännu större och mer avancerade marockanska fiskebåtar som – i strid mot FN:s skrivningar om Västsahara och andra ockupationer – utnyttjar landets naturresurser. Längs hela hamnområdet trängs marockanska, franska och spanska företag och fabriker om plats.
Men hamnen i Laayoune är ingen vanlig hamn. Den är militärt område där man endast får vistas med speciellt tillstånd. Märkligt nog släpps vi ändå in av den marockanska militären.
- Jag trodde aldrig de skulle vinka förbi oss. Här på de ockuperade delarna och i södra Marocko finns ett avancerat kontrollsystem, säger Hamed Hamad.
Han har själv fått känna på det marockanska kontrollsystemets förlängda arm: tortyren. När han för några år sedan sökt asyl på den spanska ambassaden i Rabat greps han av marockansk polis.
- Jag fick utstå grym tortyr. Under tolv dagar efter att jag sökte asyl utsattes jag för elchocker och släpades på marken efter bilar. I fyra år vårdades jag hemma så att de fysiska skadorna skulle läka, säger han och grimaserar.

När han och de andra Västsaharaaktivisterna bjuder in oss till ett hemligt möte senare på kvällen förklarar de mer noggrant hur Marockos kontrollsamhälle fungerar.
- I varje kvarter finns en sheikh. Hans uppgift är att leta efter okända personer i området och rapportera till högre ort. Under honom finns en m’kaddam, som tar upp information från den tjallande allmänheten och vidarebefordrar till sheikhen. Både m’kaddam och sheikhen får sina löner från den marockanska staten, berättar de.
I Marocko kallas systemet för makhzen, och delar av den marockanska säkerhetspolisen bär samma namn. Överste ledare för makhzensystemet är kung Muhammed VI i Rabat – en post han ärvde från sin far, kung Hassan II. Tanken med systemet är att alla marockaner ska införlivas: från kungen, via poliser och soldater, ned till varje kvarters sheikh och m´kaddam och slutligen, på lägsta nivå, varje enskild marockan.

För västsaharierna råder ingen mötesfrihet på ockuperat område. Men vid ett strandkomplex, Laayoune Plage, två och en halv mil utanför staden, kan man hyra in sig i små bungalows i några timmar för att få vara ifred. 
Aminatou Haidar. Foto: Martin Wikström Den här kvällen är aktivisterna tvungna att muta de som arbetar på stranden, som annars hotar ringa Gendarmerie Royale. Det är Gendarmerie Royales rödklädda soldater som bevakar alla vägspärrar i Västsahara och södra Marocko och bär på den blodiga historien av våldsamheter, tortyr och trakasserier mot västsaharier.
I det spartanskt inredda lilla strandhuset trängs ett tiotal ledande Västsaharaaktivister. Flertalet är kvinnor. Bland dem finns Aminatu Haidar. Hon är i trettiofemårsåldern och bär elegant upp sin smörgula malhfa. Hon förklarar hur hon och hennes kvinnliga aktivistvänner tidigare har torterats och utsatts för sexuella övergrepp i PCMI, ett ökänt marockanskt fängelse.
- Jag och sexton andra kvinnliga aktivister satt inspärrade i en cell på 2,5 gånger 2,5 meter. Alla vi, och ett fyrtiotal aktivister till, greps i slutet av 1980-talet när vi förberedde en västsaharisk demon-stration i Laayoune, berättar hon upprört. 
- Vi blev utsatta för systematisk fysisk och psykisk tortyr i fängelset. Många av oss blev även våldtagna. Men det värsta var när fängelsevakterna så brutalt misshandlade en gravid aktivist att hon fick missfall och fann fostret i småbitar. Det trasiga fostret skickades sedan hem till kvinnans mamma, harklar Haidar fram, och tar av sig glasögonen för att torka några tårar.
Det är inte bara i Aminatu Haidars berättelse som repressionen mot västsahariska aktivister tar sig råa uttryck. Under kvällen får vi höra det ena vittnesmålet efter det andra: alla bekräftar de bilden av Marocko som en rättslös stat där kuvade grupperingar trakasseras.
I dag är dock, menar de församlade, situationen något bättre än i början av ockupationen. Ofta försöker Västsaharaaktivisterna på de ockuperade områdena hålla demonstrationer och sittstrejker för att hävda sin rätt till arbete och hälsa. Men än idag blir de inte sällan besvarade med kulor eller batongslag.
Medan Minurso och resten av världssamfundet väljer att titta åt ett annat håll.

Joakim Blom
Martin Wikström

Fler foton från denna resa hittar du på denna sida

Västsahara på Twitter

Västsahara på Facebook